Helena Johansson

Jag har sett filmen "Boys don't cry" tre gånger och den berör mig lika mycket varje gång jag ser den. Inte nog med att alla personer i filmerna är trasiga människor, var och en av dem har varit med om diverse tragedier som format dem till de individer de är idag, utan även att den är verklighetsbaserad. Det var som vi diskuterade på en lektion att det hände ute på den amerikanska landsbygden i en liten stad, det hade varit betydligt mindre hemskt om det hade hänt i en storstad där mord är vardagsmat. I filmen får vi följa Teena Brandon som föddes till tjej, men känner sig felplacerad i sin egen kropp. Hon lurar alla i sin omgivining, även sig själv, att hon föddes som kille och agerar även som en kille så trovärdigt att man tillslut refererar  "henne" som en han. Hon ser ut som en pojke, beter sig som en och det känns nästan som att det blev något fel, hon skulle ju födas som en kille, det tror jag alla kan hålla med om. Det måste vara oerhört svårt att känna att man är fången i sin egen kropp, och att människor behandlar som en tjej fastän man känner till 100 % att man egentligen är en kille. Jag tror inte ens Teena Brandon ser sig själv som lesbisk i filmen, hon är ju övertygad att hon är en kille, och därför är det naturligt för henne att gilla tjejer även om det är av samma kroppsligt kön som henne själv. Det hade varit en omöjlighet för "henne" att fortsätta vara tjej, att hela tiden gå runt och spela en roll som man inte vill kännas av. Vissa känslor kan vi förtränga alternativt att vårt omedvetna använder sig av försvarsmekanismer för att undvika den obekväma sanningen, men detta är ett sånt "tillstånd" som man inte kan kväva bort, utan det är som att förneka sig själv att leva och må bra. Och det har alla människor rätt till, känna att de kan vara sig själva även utanför hemmets trygga vrå. Vi fick dock inte veta så mycket om Teena Brandons förflutna, men avsaknade av en fadersgestalt kanske skulle kunna förklara hennes starka längtan att vara en kille. Men jag tror starkt på att "hon" föddes sån. Även om vår omgivning och miljö påverkar oss otroligt starkt men den biologiska faktorn spelar oerhört stor roll och den kan man inte öra så mycket åt hur mycket man än skulle vilja. Jag är glad och stolt att leva i ett samhälle där det faktiskt är möjligt att byta kön. Det är bra att det är en sån hård "process", med många psykologiska undersökningar för att bevisa att individen starkt känner sig född med fel kön. Det är viktigt om man ska utföra en könsoperation att man är säker på sin sak, eftersom det skulle bli svårt om man sedan skulle ångra sig. Dock är hon väldigt ung i filmen (21 om jag inte minns fel) och visst, man kan tyckas att det är ungt och att det bara skulle vara en "fas" alternativt identitietskris, men precis som om man är homosexuell så tror jag man märker väldigt tidigt att något är fel. Jag läste en artikel om en tjej som redan vid 4 års ålder var övertygad om att hon var kille, gjorde typiska "killsaker" och aldrig känts sig som en tjej. Hon opererade sig senare i livet till kille och hon säger att det var som en stor sten lyftes från "hennes" axlar. "Hon" beskriver det som, "att sista pusselbiten föll på plats"; hon kände sig hel och att "hon" nu var en fullbordad människa. I filmen ser vi inte Teena Brandons förvandling, men jag kan tänka mig att hon har kommit långt i sitt liv i och med att hon slutligen vågade ta steget och vara sig själv, dock inte i det samhället som hon kom ifrån. Det är så typiskt oss människor; vi måste hela tiden definera andra och oss själva för att känna att vi är normala. Alla människor ska placeras i olika fack, vi vill ha ordning i vår tillvaro helt enkelt. Därför är det för många helt oförstårligt att man skulle vilja byta kön. Jag tror det är svårt att förstå om man inte varit i den situationen själv. Jag kan knappt föreställa mig hur hemskt det måste vara . Det är som om man skulle gå på stan, men när man tittar sig i spegeln så rasar allt, personen som stirrar tillbaka på en är en kille men man vet och känner att man är en tjej t ex.

En scen i filmen berörde mig väldigt mycket, och det var när teena Brandon blev våldtagen av sina två manliga "vänner". Att bli våldtagen måste vara ett av de värsta sakerna som kan hända till en tjej, speciellt då hon tidigare inte varit med någon annan. Sättet hon blev behandlad av efteråt av den manliga polisen är fruktansvärt. Han utstrålade en sån kyla, frågorna var nervärderade och "hon" blev bemöttså respektslöst och oförstående. Jag vet inte om det är ett typiskt manligt beteende men killar är ju generellt ätt mycket råare och hårdare, och jag tror de har svårare att sätta sig in i vissa (svåra) situationer om de inte upplevt de själva. Tjejer, som nästan har en naturlig instinkt, att vårda och ta hand om andra människor kan relatera mer till andra och sätta sig in i olika sitautioner, även om de själva inte upplevt det. Egentligen är det en sån hets i dagens samhälle, man ska hela tiden definera vad som är "kvinnligt" och "manligt", och allt ska vara så jämställds som möjligt. Självklart är jag för ett jämställdt samhälle, det tror jag alla är, men hela hetsen och debatten har gått överstyr. Let's face it, vissa killar är "byggda" för vissa yrken, helt klart, men samtidigt ska man inte känna sig som tjej begränsad över att jobba med vissa klassificerade "killyrken" Jag tycker inte vi ska låta vårt kön begränsa oss, utan vi ska göra det som faller oss i smaken, jobba med det som gör oss lyckliga.